James Joyce

1907, vid tjugofem års ålder, publicerade Joyce kammarmusik, en diktsamling. Tidigare hade han också skrivit en novellsamling, Dubliners, som publicerades 1914. Även om Joyce hade skrivit boken år tidigare, innehöll berättelserna karaktärer och händelser som oroväckande liknade riktiga människor och platser, vilket väckte oro över förtal. Joyce baserade faktiskt många av karaktärerna i Dubliners på riktiga människor, och sådana suggestiva detaljer, i kombination med bokens historiska och geografiska precision och genomträngande undersökning av relationer, förvirrade oroliga utgivare. Joyces självbiografiska roman Ett porträtt av konstnären som ung man följde Dubliners 1916 och en pjäs, Exiles, följde 1918. Joyce är mest känd för sina senare experimentella romaner, Ulysses (1922), som kartlägger huvudpersonens Dublinvandringar på en enda dag, och Finnegans Wake (1939). Dessa två verk emblematiserar hans signaturström-of-consciousness prosa stil, som speglar karaktärernas tankar utan begränsningarna i traditionell berättelse, en stil som han inte använde i Dubliners.

Irland genomsyrar allt Joyces skrivande, särskilt Irland under det tumultiga början av tjugonde århundradet. Den politiska scenen vid den tiden var osäker men hoppfull, eftersom Irland sökte självständighet från Storbritannien. Nationalisten Charles Stewart Parnell, som blev aktiv på 1870-talet, hade återupplivat irländsk politik med sitt föreslagna Hemregelförslag, som syftade till att ge Irland en större röst i den brittiska regeringen. Parnell, kallad ”Uncrowned King of Ireland”, var enormt populär i Irland, både för hans anti-engelska åsikter och hans stöd för Markägande för jordbrukare. 1889 kollapsade dock hans politiska karriär när hans äktenskapliga affär med den gifta Kitty O ’ Shea offentliggjordes. Kitty make hade känt i flera år om affären, men i stället för att göra det offentligt, han försökte använda den till sin politiska och ekonomiska fördel. Han väntade tills han ansökte om skilsmässa för att avslöja affären. Både Irland och England skandaliserades, Parnell vägrade att avgå och hans karriär återhämtade sig aldrig. Parnell dog 1891, när Joyce var nio år gammal.under den sista delen av artonhundratalet, efter Parnells död, genomgick Irland en dramatisk kulturell väckelse. Irländska medborgare kämpade för att definiera vad det innebar att vara irländare, och en rörelse började återuppliva Irländskt språk och kultur. Rörelsen firade Irländsk litteratur och uppmuntrade människor att lära sig det irländska språket, vilket många avstod till förmån för det mer moderna engelska språket. I slutändan gav den kulturella väckelsen i slutet av artonhundratalet irländarna en större känsla av stolthet över sin identitet.trots den kulturella väckelsen slog den bittra publiciteten kring Parnells affär, och senare hans död, alla förhoppningar om irländsk självständighet och enhet. Irland splittrades i fraktioner av protestanter och katoliker, konservativa och nationalister. Sådana sociala krafter utgör ett komplext sammanhang för Joyces skrivande, som upprepade gånger utnyttjar politiska och religiösa frågor. Eftersom Joyce tillbringade lite av sitt senare liv i Irland bevittnade han inte sådana debatter från första hand. Trots att han bodde på kontinenten behöll Joyce dock sitt konstnärliga intresse för staden och landet för sin födelse och formulerade skickligt den irländska upplevelsen i sina skrifter.